Legenden om missödet då kyrkklockanskulle flyttas från det lilla träkapellet i Gamla kyrkobyn, till den nybyggda stenkyrkan i Öjebyn, har levat kvar genom fem sekler, och är fortfarande ganska känd i Piteorten.
Kyrkklockan transporterades enligt legenden, på en flotte av timmerstockar efter en å som nu heter Klockån och avsikten var att via Lillån och Långnäsfjärden komma till Öjebyn. Men färden blev kort, ty där Klockån gjorde en krök for flotten rakt fram och stötte emot en stor sten, klockstenen, varvid klockan rullade av flotten och sjönk.
Då sades i hastigt mod, några hårda ord, och detta var synnerligen olämpligt vid arbete med den då katolska kyrkans värdefullaste inventarium. En besvärjelse kom därför att vila över olycksplatsen som innebar att att klockan skulle kanske då kunna bärgas, men endast om ingen yttrade ett enda ord under arbetet med att få upp den. Enligt legenden försökte ett antal tysta män, stående på knä längst fram på träflotten försöka fiska med rep med stora jänkrokar och stänger. Till slut fick man upp klockan till vattenbrynet.
Men att få in den på flotten var svårt, på grund av klockans släta och hala ytor. Efter flera försök fick till slut en yngre man ett bra grepp i klockans nedkant, som då ropade: "Nu har jag greppet!" Han hade, i sin iver, totalt glömt besvärjelsen och det är ganska troligt att utropet förstärktes med en svordom. Altnog så sjönk klockan, enligt legenden då tillbaka ned i klockån, så djupt att den aldrig mera skulle kunna bärgas.
På 1930-talet gjordes nya försök att hitta den sjunkna kyrkklockan men någon kyrkklocka kom inte upp ur djupet de heller, trots idogt arbete.